Foto: Naturvårdsverket.

Art: Jättebalsamin, Impatiens glandulifera

Lagstiftning: EU:s förteckning över invasiva arter.

Kännetecken: Jättebalsamin kan bli upp till 2,5 meter hög och hittas oftast växande i stora bestånd. Blommorna är rosa och ibland vita, stjälkarna är grova och ofta rödaktiga. Bladen har sågade kanter, vid basen med skaftade körtlar. De enskilda blommorna är tre till fyra centimeter långa, med ganska kort spetsig sporre.

Livsmiljö: Jättebalsamin förekommer i fuktiga till blöta, mycket näringsrika miljöer som näringsrika stränder, rika sumpskogar, skogsbäckar, högörtsängar, fuktiga ruderatmarker, hyggen och parker. Arten växer främst i öppna till halvöppna miljöer då den har en viss känslighet för skuggning.

Negativa effekter: Genom att jättebalsamin bildar täta bestånd konkurrerar den med andra växter om plats och solljus. Den konkurrerar även med inhemska växtarter om pollinatörer. De inhemska växtarterna får färre besök av pollinerare och därmed en minskad frösättning.

Vegetationsperiod: Jättebalsamin är en ettårig växt som börjar blomma i mitten av juni och kan blomma ända in i september. Arten är både insekts- och självpollinerande och har en hög fröproduktion med upp emot 800 frön per planta. Fröspridning sker genom att frukterna spricker vid beröring vilket leder till att fröna skjuts iväg. Det blir en stor mängd frön i marken, fröna kan ligga kvar och vara livskraftiga i 2–3 år.

Spridning: Det finns en stor risk för spridning genom att frön följer med strömmande vatten, men framför allt sprids den oavsiktligt långa sträckor på grund av mänsklig aktivitet. Det sker genom förflyttning av jord som innehåller frön och via människor eller fordon som har arbetat i jord som innehåller frön.

Bekämpningsperiod: Bekämpningen görs när jättebalsaminen precis har börjat blomma, vilket brukar vara några veckor in i juni månad. Det är också viktigt att återkomma till lokalen ytterligare en eller två gånger under vegetationsperioden eftersom nya frön kan gro och bli plantor som i sin tur sätter frön.

Bekämpningsmetod: Dra upp, slå av eller beta vid eller innan blomning så att frösättning aldrig sker.

Den rekommenderade metoden för små till mellanstora bestånd är rotdragning, växten dras upp i stjälken och då får man med hela rotsystemet.

Större bestånd är mer tidsödande och då kan slåtter vara att föredra. Det är viktigt att stjälkarna slås av långt nere vid marknivån och att detta sker innan växten hunnit blomma. Om man skulle vara för sent ute eller råkat missa några plantor som gått upp i blom kan man samla in fröställningarna genom att trä en sopsäck över blomställningen knyta till och klippa av.

Oavsett metodval så är det viktigt att se till att växtmaterialet tas bort i från området eftersom fröna kan eftergro. Insamlat växtmaterial och jordmassor ska förbrännas eller lämnas till återvinningscentral. Bekämpningen behöver göras två eller tre gånger varje år.

En annan bekämpningsmetod som kan tillämpas är att beta marken med tidigt betessläpp, innan jättebalsaminen går i blom. Betesdjuren föredrar unga plantor framför äldre exemplar.

Foto: Naturvårdsverket

Art: Jätteloka, Heracleum mantegazzianum

Lagstiftning: EU:s förteckning över invasiva arter.

Kännetecken: Innan blomning har jättelokan en vegetativ rosett med tre till fyra blad och det kan dröja flera år innan växten går i blom. Stjälken (5–10 centimeter tjock) är ihålig, har tydliga långsgående räfflor med gles och styv behåring och kan bli upp till 3 meter hög. Stjälken har ofta röda fläckar. Bladen kan bli upp till tre meter breda med två par fria dubbelt tandade småblad som är utdraget spetsiga. Bladen har kal ovansida och gles behåring på undersidan.

Livsmiljö: Arten föredrar näringsrika jordar med tillräcklig tillgång på vatten, exempelvis friska övergivna ängsmarker, vägkanter, jordupplag och utmed vattendrag i framför allt jordbrukslandskapet.

Negativa effekter: Jätteloka påverkar den biologiska mångfalden negativt då den snabbt breder ut sig och kväver övrig vegetation. Dess förmåga att kväva annan vegetation kan också påverka jorderosionen längsmed vattendrag, vilket i sin tur kan leda till ändrade flöden och ökad sedimentation nedströms. Jättelokan utgör även en hälsorisk då växtsaften i kombination med solljus orsakar skador i form av blåsor och sår på huden.

Vegetationsperiod: Jättelokan blommar från juli till september och förökar sig genom fröspridning och kan självpollinera, vilket innebär att arten kan bilda nya populationer utifrån en enda planta. Jätteloka kan ligga i fröbank i flera år (upp till 7 år), dock minskar grobarheten hos fröna kraftigt med åren. Jättelokan tillväxer normalt under tre till fyra år (längre om den betas eller slås) innan den blommar en gång och därefter dör.

Spridning: Fröspridning sker ofta oavsiktligt med människans hjälp via exempelvis bildäck och kläder eller frön som nått närliggande vatten och transporteras vidare i vattensystemet.

Bekämpningsperiod: Jätteloka bekämpas innan frösättning för att undvika att frö sprids och att en fröbank etableras i jorden.

Bekämpningsmetod: Enstaka plantor som hunnit gå i blom bekämpas genom att fröställningarna klipps bort i syfte att undvika fröspridning. Detta utförs kontinuerligt till dess att fröbanken i jorden är utarmad. Det är viktigt att se till att fröställningarna inte lämnas kvar i området.

Små till mellanstora bestånd bekämpas med metoden rotkapning eller uppgrävning. Vid rotkapning så kapas pålroten några centimeter under tillväxtpunkten som sitter i eller strax under markytan, vid övergången mellan rot och stam. Vid uppgrävning grävs hela plantan med hela rotsystemet upp. Kapning av pålrot eller uppgrävning bör ske tidigt på säsongen, någon gång slutet av april eller början av maj innan plantorna hunnit växa sig stora.

Större bestånd bekämpas lämpligast via slåtter, bete eller marktäckning. Väljer man metoden slåtter är det viktigt att undvika roterande klinga eftersom det finns en risk att få på sig den fototoxiska växtsaften. Åtgärderna bör upprepas flera gånger per säsong.

Större bestånd på jämn mark kan bekämpas med täckning med markduk. En markduk (ogräsduk) läggs i området som hindrar solljus att nå marken och som bryts ner efter ett tag (4–7 år). Duken ska täcka hela beståndet samt en bit utanför synliga plantor för att vara effektiv. Duken får ligga kvar tills den försvinner av sig själ för att vara säker på att fröbanken är borta.

En annan bekämpningsmetod är att stängsla marken och släppa på bete.

Det är viktigt att undvika frösättning hos växterna och att hantera växtavfall och jord som kan innehålla frön så att de inte sprids vidare. Effektivast är att bränna blom- och fröställningarna. Växtmaterialet kan även paketeras i väl förslutna säckar som transporteras till avfallsanläggning som tar emot växtavfall från invasiva arter alternativt läggs i container för brännbart. Det är viktigt att alltid använda skyddskläder och glasögon annars finns det risk att få hudskador av växtsaften.

Foto: Naturvårdsverket

Art: Tromsöloka, Heracleum persicum

Lagstiftning: EU:s förteckning över invasiva arter.

Kännetecken: Tromsölokan är mycket lätt att förväxla med jätteloka. Ett typiskt exemplar av tromsöloka har fler stjälkar från basen och mera långsträckta blad med fler bladpar jämfört med jätteloka. Den har också trubbigare bladtänder med konvexa kanter och håren på stammen är vita och står rakt ut. Stammens nedre del är oftast enhetligt rödlila och en planta kan ha upp till fem stammar.

Det största problemet vid artbestämning beror på att tromsöloka har korsat sig. Mycket talar för att många ”tromsölokor” i Sverige är hybrider med jätteloka eller någon annan loka, vilket antyds genom att livskraften hos pollen ofta är nedsatt.

Livsmiljö: Arten föredrar näringsrika jordar med tillräcklig tillgång på vatten, exempelvis friska övergivna ängsmarker, vägkanter, jordupplag och utmed vattendrag i framför allt jordbrukslandskapet.

Negativa effekter: Tromsöloka påverkar den biologiska mångfalden negativt då den snabbt breder ut sig och kväver övrig vegetation. Dess förmåga att kväva annan vegetation kan också påverka jorderosionen utmed vattendrag, vilket i sin tur kan leda till ändrade flöden och ökad sedimentation nedströms. Tromsölokan utgör även en hälsorisk då växtsaften i kombination med solljus orsakar skador i form av blåsor och sår på huden.

Vegetationsperiod: Tromsölokan blommar från mitten av juni till slutet av juli. Växten är perenn och kan både blomma flera gånger på ett år och föröka sig vegetativt. Fröna kan överleva i en fröbank upp till 7 år i jorden.

Spridning: Tromsöloka kan spridas med vind, vatten och med fordon och både som frö och med växtdelar. Fröna har taggar längs kanterna och sprids lätt när de fastnar i päls eller kläder. En vanlig spridningsväg är också via vatten.

Bekämpningsperiod: Utförs innan blomning med uppföljning senare på året.

Bekämpningsmetod: Rotkapning eller täckning med markduk.

Kapning av rötter sker med vässad spade. Unga individer grävs helt upp, kapning av rötter mer än 15 cm under jord, avkapade delen ovan jord ska dras upp och läggas på tork. Har tromsölokan/hybrider hunnit gå i blom så är det viktigt att klippa bort blomställningarna för att undvika fröspridning. Det är främst i begränsande syfte eftersom plantorna även sprider sig vegetativt via rötterna. Växtmaterialet, som paketeras i väl förslutna säckar, samt jordmassor transporteras till avfallsanläggning som tar emot växtavfall och jordmassor med invasiva växter.  Det är viktigt att alltid använda skyddskläder och glasögon annars finns det risk att få hudskador av växtsaften.

Större bestånd på jämn mark kan bekämpas med täckning med markduk. En markduk (ogräsduk) läggs i området som hindrar solljus att nå marken och som bryts ner efter ett tag (4–7 år). Duken ska täcka hela beståndet samt en bit utanför synliga plantor för att vara effektiv. Duken får ligga kvar tills den försvinner av sig själ för att vara säker på att fröbanken är borta.  

Foto: Naturvårdsverket

Art: Blomsterlupin, Lupinus poluphyllus samt sandlupin (Lupinus nootkatensis)

Lagstiftning: Föreslagna till att ingå i nationell förteckning över invasiva främmande arter som är av särskild betydelse för Sverige. Nedan beskrivs främst blomsterlupin då den är vanligast förekommande i Karlskrona kommun.

Kännetecken: Blomsterlupin kan bli upp till 120 cm hög och bladen har långa bladskaft med 9–18 lansettlika småblad som är 7–15 cm långa och 1–2 cm breda. Blommorna sitter i en ensam lång klase som kan bli upp till 40 cm lång och har upp till 200 blommor. Blomfärgen varierar men är vanligen blå och rosa (även violetta och vita blommor förekommer).

Livsmiljö: Blomsterlupin och sandlupin växer främst längs vägkanter och järnvägar och är vanligt förekommande i andra öppna ruderatmarker med väldränerade jordar, såsom, banvallar och grustag. Arten kan även växa på hyggen och i öppna tallskogar i anslutning till vägar.

Negativa effekter: Lupiner utgör ett hot mot biologisk mångfald då den konkurrerar ut växter i de miljöer som den trivs i, som till exempel vägkanter och järnvägsbankar. På sikt kan blomsterlupin och sandlupin påverka vegetationen där den etablerat sig på grund av sin förmåga att binda kväve och marken blir gödslad. I de naturligt magra jordarna som växterna vanligen växer i kan tillskottet av kväve exempelvis göra att ängsblommor ersätts av mer kväveanpassade växter. Lupiner hotar även andra växter genom att de lockar till sig pollinerare, som hellre besöker blomsterlupin än inhemska blommor. Dessutom innehåller blomsterlupin alkaloider, som kan vara giftiga för får och nötkreatur. Den kan även vara allergiframkallande för människor.

Vegetationsperiod: Lupiner sprids huvudsakligen via frön som kastas ut explosivt från frökapslarna, och kan på så vis spridas flera meter. Fröna kan sedan ligga i en fröbank upp till 70 år. Den kan även sprida sig i marken via krypande rhizom (underjordiska stamdelar). Blommorna hos lupiner pollineras huvudsakligen av humlor (trots att de inte producerar någon nektar). Växten vissnar ner under vintern och övervintrar med knoppar under jord.

Spridning: Det finns risk att blomsterlupin och sandlupin sprider sig via trädgårdsavfall som transporteras bort. Den kan även sprida sig vidare i landskapet via transport av sand, grus och jord från vägkanter och grustag. En stor spridningsrisk är även via rinnande vatten.

Bekämpningsperiod: Innan blomning så att frösättning aldrig sker.

Bekämpningsmetod: Lupiner bekämpas genom lämpligast genom att slå den innan den sätter frö, slå gärna flera gånger på en växtsäsong. Vid en mindre förekomst kan du ta bort hela växten genom att gräva eller dra upp den. Växtmaterialet bör tas bort så att växtplatsen inte blir för näringsrik. Återkom till samma område senare under växtsäsongen och även följande år för att ta bort växterna som har grott från fröna i marken.  

Foto: Naturvårdsverket

Art: Kanadensiskt gullris, Solidago canadensis

Lagstiftning: Föreslagen till att ingå i nationell förteckning över invasiva främmande arter som är av särskild betydelse för Sverige.

Kännetecken: Arten blir cirka 50–200 centimeter hög och kännetecknas av de otaliga, små och gula blomkorgarna som sitter på grenar i toppen på växten. Bladen sitter direkt på stammen och är långsmala, sågtandade och cirka 20 centimeter långa. Det är vanligt att arten snabbt bildar stora bestånd där den etablerats.

Livsmiljö: Kanadensiskt gullris kan växa på många olika sorters marker och klarar av olika nivåer av näringstillgång och fuktighet. Växten kan hittas i flera miljöer, allt från fuktiga strandskogar till torra sandytor. Växten är dock vanligast i vägkanter, på banvallar, övergivna fält och i andra miljöer som är tydligt påverkade av människan.

Negativa effekter: Arten har en tendens att invadera och sprida ut sig på öppna sandrika och näringsfattiga torrängar, stäppmiljöer och ruderatmarker, där inhemska lågvuxna och konkurrenssvaga växter annars skulle växa.

Vegetationsperiod: Kanadensiskt gullris blommar under perioden från september till oktober.

Spridning: Kanadensiskt gullris sprids främst via frön, men även små fragment av jordstammen kan slå rot. Jordmassor från platser där arten vuxit är därför också en spridningskälla. Eftersom jordstammen eller rötter kan följa med upp när man slår av växten kan maskiner som används vid slåtter också vara en spridningskälla, även om man inte slår när växten är i frö.

Bekämpningsperiod: Slå av blomställningarna strax innan blomning så att frösättning aldrig sker.

Bekämpningsmetod: Kanadensiskt gullris bekämpas antingen genom uppgrävning eller kapning. Mindre bestånd bekämpas lämpligast via att plantorna grävs upp. Växtmaterialet paketeras i väl förslutna säckar som transporteras till avfallsanläggning som tar emot växtavfall från invasiva arter alternativt läggs i container för brännbart material. Om bestånden är större så är det mer lämpligt att bekämpa arten genom återkommande slåtter, minst två gånger per år i flera år. Åtgärden kan med fördel kompletteras med insådd av inhemska arter. Det kan även vara lämpligt att kombinera slåtter med täckning med duk som förhindrar att nya plantor kommer upp.  

Foto: Naturvårdsverket

Släkt: Jättesliden Reynoutria. Där ingår arterna parkslide (Reynoutria japonica), jätteslide (Reynoutria sachalinensis) samt hybridslide (Reynoutria x bohemica). Bilden ovan visar parkslide.

Lagstiftning: EU:s förteckning över invasiva arter sedan 7 augusti 2025.

Kännetecken: Parkslide är en storväxt och flerårig ört med ett bambuliknande växtsätt. Den kan bli upp till 250 centimeter hög. Stjälken är grov och ihålig och något förvedad. Den är ljust grön eller rödbrun, ofta med rödaktiga fläckar och växer upprätt med riklig grenighet. Bladen är brett äggrunda, 5–15 centimeter. De är kala, på både över- och undersida och läderartade med tydlig spets och rak bas. Parksliden blommar i september-oktober; vanligtvis med vita, ibland rosa blommor, som växer i glesa, greniga klasar från bladvecken. Parkslide kan förväxlas med jätteslide. Den senare har samma växtsätt men är betydligt mer storväxt, med grövre stjälk och större blad som är mer hjärtformade. Stammen hos jätteslide saknar rödbruna fläckar som finns hos både parkslide och hybridslide. Dessutom finns det hybrider av park- och jättesliden; hybridslide. Hybridslide har något mindre blad än jättelslide och bladbasen är tvär alternativt grunt hjärtformad. På bladundersidan växer det korta hår. Beskrivningar och bekämpningsmetoder nedan gäller alla tre arter.

Livsmiljö:  Alla tre arter i släkten jättesliden trivs i soliga och öppna miljöer där marken har frilagts. Framför allt växer dem på frisk mark i anslutning till trädgårdar, på kulturpåverkad mark samt där jordmassor tippas och transporteras. Arterna förekommer också i skogsbryn, på ängsmarker, längs åstränder, vägkanter och banvallar.

Negativa effekter: Slideväxter ur släktet jättesliden konkurrerar ofta ut andra växter på platser där den etablerat sig och bildar ofta rena monokulturer. Detta kan förändra livsmiljöerna för djur- och växtarter på platsen mycket negativt. Områden med jättesliden (Reynoutria) kan helt växa igen och möjligheten till markanvändning begränsas. De kraftiga rötterna kan också skada infrastruktur och tränga in i byggnader och vattenledningar.

Vegetationsperiod: I nuläget så har ingen sexuell reproduktion dokumenterats av vare sig parkslide eller jätteslide. Det innebär att även om parkslide och jätteslide blommar i september-november så kan de inte föröka sig med hjälp av frön. Hybridslide kan producera och sprida frön sö viss fröetablering kan förekomma men det är i dagsläget osäkert om så är fallet i Sverige. Arterna förökar sig i stället främst genom rot- och stamdelar. Växterna har ett mycket kraftigt rotsystem. Jordstammarna i rotsystemet är massiva, kan bli 5–6 meter långa och växa upp till en meter på en växtsäsong. Samtliga delar över jord dör under vintern och växten skjuter sedan nya skott från rotsystemet på våren. Dessa skott växer snabbt upp och bildar stammar på upp till 2,5 meter, som förvedas något under sommaren.

Spridning: Jättesliden sprider sig via rot- och stamdelar som kan följa med flytt av jordmassor. Det räcker med mindre än ett gram av ett rotfragment för att en planta ska slå rot.  Arterna kan etablera sig på nästan vilken typ av jord som helst. Växterna har rötter som kan ligga i dvala i flera år för att sedan slå skott, har en tidig tillväxt på våren och bildar ofta täta bestånd. Slideväxterna kan reagera på bekämpningsförsök genom att skjuta rotskott upp till sju meter från huvudplantan och har hög tolerans mot kemiska bekämpningsmedel.

Bekämpningsperiod: Helst på höst-vinter när växtdelarna ovan mark har vissnat ned och växten är i en vilande fas.

Bekämpningsmetod: Om parksliden inte är ett problem där den växer eller breder ut och sprider sig rekommenderar Naturvårdsverket att avvakta med åtgärder. Under tiden är det lämpligt att växten hålls under uppsikt för att kunna notera om den börjar sprida sig.  Om växterna ändå behöver bekämpas så behövs en noggrann planering och uppföljningsunderlag tas fram. De metoder som i så fall bör tillämpas är uppgrävning alternativt täckning.

Metoden grävning innebär att hela beståndet av parkslide grävs upp och massorna deponeras. För att säkerställa att alla rotdelar grävs bort behöver man gräva med ordentlig marginal både i sidled och på djupet i hela det drabbade området.  Normalt behöver man gräva med en marginal på minst 3–4 meter i sidled och 1,5–2 meter djupt. Oavsett hur man väljer att gräva är det av yttersta vikt att allt som varit i kontakt med jorden inom det drabbade området görs rent grundligt innan det flyttas ut ur området. Föremålen ska göras rent från jord. Om man inte kan använda en grävmaskin med så lång arm att maskinen kan stå utanför området bör det läggas en barriär mellan hjulen och marken, larvhjul rekommenderas inte. Även skor och spadar måste borstas eller sköljas av noggrant. All jord måste tas om hand på rätt sätt och transporteras till avfallsanläggning som tar emot massor med invasiva arter.

En annan metod som kan tillämpas är täckning vilket innebär att en markduk läggs runt parksliden med en marginal utåt på minst 3–4 meter utanför beståndet. Området markeras upp så att det syns tydligt.  Gräv en fåra utanför området med parkslide, crika 50 centimeter djup. Lägg alltid jorden inåt. Området innanför fåran bör vara så plant som möjligt.  Större och kantiga stenar tas bort. Duken rullas ut och går ner i den grävda fåran och upp en liten bit på andra sidan. Fåran fylls igen och fyll på med sand, jord eller grus så hela duken, inklusive fåran och det som kommer upp ytterkanten, täcks med minst 20 centimeter jord, sand eller grus. Materialet som läggs ovanpå håller duken på plats och hindrar att parksliden lyfter upp den. Du kan plantera gräs, och blommor på duken men inte träd och buskar. Området runtomkring dukens ytterkanter bör övervakas ett par gånger per säsong och ett par år för att säkerställa att inga rotskott tar sig ut.

Foto: Naturvårdsverket

Art: Vresros, Rosa rugosa

Lagstiftning: Föreslagen till att ingå i nationell förteckning över invasiva främmande arter som är av särskild betydelse för Sverige.

Kännetecken: Vresros är en storväxt förgrenad buske som kan bli upp till två meter hög. Stammen är rikligt borsttaggig samt med glesa grova raka taggar. Bladen hos vresros är tjocka, rynkiga, blankt mörkgröna med grova nerver med en luden undersida. Blommorna är stora (6–8 centimeter), väldoftande och de fem kronbladen varierar i färg från mörkt rosa till vitt. Frön är inneslutna i nypon som blir mellan två och tre centimeter i diameter.

Livsmiljö: Arten trivs på blottad sandig och grusig mark. Den växer på allt ifrån havsstränder och torra gräsmarker till vägkanter och störda ytor i urban miljö. Vresros står också kvar i många planteringar eftersom den länge har använts som trädgårdsväxt.

Negativa effekter: Vresrosen tränger ut den inhemska växtligheten på de platser där den etablerar sig genom att den skuggar ut övrig vegetation. Växtens förmåga att förändra habitat genom att stabilisera och beskugga sandmiljöer påverkar den biologiska mångfalden i omgivningen negativt. Vresrosens vassa taggar och täta bestånd minskar möjligheten att röra sig fritt i bland annat dyn- och kustmiljöer där den växer.

Vegetationsperiod: Den blommar från början av juni till en bit in i juli, med en andra blomning senare på sommaren. Vresrosen sprider sig både via frön och rotskott. Arten har ett kraftigt rotsystem som kan skjuta ut rotskott flera meter från moderplantan. Växten får stora nypon som innehåller ungefär 60 frön som lätt sprids via fåglar och vatten.

Spridning: Flytt av jord-/sandmassor som innehåller fragment av rötter av vresros kan ge upphov till nya plantor på den nya platsen dit massorna förs. Nyponen som innehåller ett stort antal frön kan spridas och etableras på nya ställen via människor, fåglar och vatten.

Bekämpningsperiod: Vid blomning varje år så frösättning aldrig sker.

Bekämpningsmetod: Det finns flera sätt att bekämpa vresrosen och metoderna innefattar markbearbetning, rotdragning, slåtter eller täckning. Vid markbearbetning så grävs rosorna upp med grävmaskin och körs sedan till sållningsverk som sållar sanden varefter sanden läggs tillbaka. Buskresterna grävs ner på plats till ett djup om minst 0,5 meter, helst djupare Uppföljning krävs med harvning eller handryckning av plantor som kommer upp från rötter. Metoden rotdragning innebär att buskage dras upp med rötterna med hjälp av en anpassad gripklo till grävmaskin. Upptaget material bränns på plats eller paketeras i väl förslutna säckar som transporteras till avfallsanläggning som tar emot växtavfall från invasiva arter alternativt läggs i container för brännbart material.. Även denna metod kräver uppföljning med antingen mer rotdragning och/eller i kombination med bete/slåtter. Om man väljer att bekämpa (begränsa utbredningen) rosorna med slåtter så ska det göras före blomning årligen minst tre gånger per år. Åtgärderna behöver upprepas i minst tre år. Bekämpningen kan göras under hela växtsäsongen men minskar troligen i effektivitet ju närmare vintern man kommer. Avslaget material tas upp och transporteras ut från området eller bränns på plats. Sista metoden för utrotning av vresros är täckning. Först slåttras rosorna och sedan läggs en tjock presenning på som därefter täcks med 20–30 centimeter sand. Presenningen får sedan ligga kvar i flera år tills rosorna dött av. Kräver noggrann uppföljning efter borttagande av presenning.

Foto: Agnieszka Kwiecien, Nova / CC BY-SA 4.0

Art: Spärroxbär, Cotoneaster divaricatus

Lagstiftning: Föreslagen till att ingå i nationell förteckning över invasiva främmande arter som är av särskild betydelse för Sverige.

Kännetecken: Spärroxbär är en storväxt buske som kan upp till 2 meter hög med långa grenar och tätt ordnade blad i ett mer eller mindre horisontellt plan. Bladen har helbräddad kant och är relativt små 0,8–2,5 centimeter långa med glänsande ovansida och glest hårig undersida. Busken blommar i juni med 2–3 blommor i varje knippe med vita till rosa kronblad och med röd bas. Frukterna är mörkröda (9–12 millimeter) och nästan cylindriskt avlånga med två frön.

Livsmiljö: Arten trivs på torra till friska hällmarker, glesare barrskogar, buskmarker, bryn, vägkanter, ruderatmarker och andra urbana miljöer.

Negativa effekter: Stort hot mot den biologisk mångfalden eftersom arten tränger ut annan vegetation genom sitt täta bladverk. Spärroxbär är torktålig och riskerar att bli vanligare på grund av klimatförändringarna med torra somrar och varmare vintrar.

Vegetationsperiod: Spärroxbär blommar i juni och sätter bär som kan finnas kvar på busken ända fram till vintern. Arten sprider sig både via skott från jordstammen samt via fåglar. Buskens bär utgör en födokälla för bärätande fåglar vilka kan sprida fröerna upp till en kilometer från moderplantan.

Spridning: Arten sprider sig ofta från trädgårdar och det är därför av vikt att sluta odla växten. Eftersom busken producerar ett stort antal bär så kan arten spridas och etableras på nya ställen via människor, fåglar och vatten.

Bekämpningsperiod: Vid blomning varje år så frösättning aldrig sker.

Bekämpningsmetod: Spärroxbär är svår att bli av med men återkommande röjning eller uppgrävning i sandiga miljöer är två förslag på åtgärder för att bli av med växten. Arten betas även av vissa tamdjur men det är oklart hur effektivt betet är på växtens överlevnad. Växtmaterialet paketeras i väl förslutna säckar som transporteras till avfallsanläggning som tar emot växtavfall från invasiva arter alternativt läggs i container för brännbart.  

Foto: Bouba at French Wikipedia, CC BY-SA 3.0

Art: Kaukasiskt fetblad, Phedimus spurius

Lagstiftning: Föreslagen till att ingå i nationell förteckning över invasiva främmande arter som är av särskild betydelse för Sverige.

Kännetecken: Kaukasiskt fetblad blir mellan 7–15 centimeter hög. Blomman är oftast rosa och 1–1,5 centimeter bred. Blomman har fem kronblad och foderblad och blomställningen är gles och växer i ett flockliknande knippe. Bladen sitter motsatta på stjälken och har en oval platt form med avsmalnande bas. Bladen är köttiga och bladspetsen är naggtandad.

Livsmiljö: Arten trivs på klippor, stenar och öppen mark, och hittas ofta växande längs kusten. Växten är tålig mot salt, stark sol och vind.

Negativa effekter: Arten breder ut sig till stora täta mattor i känsliga biotoper och är framför allt ett hot i skärgårdsmiljön. Arterna vissnar inte ner under höst/vinter och skuggar därför andra växters fröer som därmed inte kan etableras under de täta bestånden.

Vegetationsperiod: Kaukasiskt fetblad blommar under perioden maj till juni. Blommorna lockar till sig pollinerande insekter som fjärilar, bin och humlor och kan därför få en negativ effekt på pollineringen av inhemska arter. Arten sprider sig med hjälp av frön och växtskott.

Spridning: Växtskott och frön från arten kan spridas vidare långt från moderplantan via närliggande vatten.

Bekämpningsperiod: Arten kan bekämpas året om.

Bekämpningsmetod: Växten bekämpas enklast genom att man rycker upp plantan och växtplatsen hålls under uppsikt för eventuella nyetableringar från kvarvarande fröer och växtdelar. Växtmaterialet paketeras i väl förslutna säckar som transporteras till avfallsanläggning som tar emot växtavfall från invasiva arter alternativt läggs i container för brännbart.

Foto: Erlend Bjørtvedt, CC BY-SA

Art: Sibiriskt fetblad, Phedimus hybridus

Lagstiftning: Föreslagen till att ingå i nationell förteckning över invasiva främmande arter som är av särskild betydelse för Sverige.

Kännetecken: Sibiriskt fetblad är liksom andra fetbladsväxter vintergrön med köttiga blad. Arten har krypande stjälkar som bildar täta mattor med en höjd på upp till 25 centimeter. Blommorna är gula och växer i toppställda flocksamlingar. Kronbladen är 8–10 millimeter långa och sitter glest. Bladen är lansettlika och med en trubbtandad spets.

Livsmiljö: Arten trivs i soliga lägen och i väldränerad jord. Växten hittas ofta i skärgårdsmiljöer växande på klippor och i skrevor. Växten är tålig mot salt, stark sol och vind.

Negativa effekter: Arten breder ut sig till stora täta mattor i känsliga biotoper och är framför allt ett hot i skärgårdsmiljön. Arten vissnar inte ner under höst/vinter och skuggar därför andra växters fröer som därmed inte kan etableras under de täta bestånden.

Vegetationsperiod: Sibiriskt fetblad blommar under perioden juli till augusti. Blommorna lockar till sig pollinerande insekter som fjärilar, bin och humlor och kan därför få en negativ effekt på pollineringen av inhemska arter. Arten sprider sig främst via vegetativ förökning men även via fröer.

Spridning: Växtskott och frön från arten kan spridas vidare långt från moderplantan via närliggande vatten.

Bekämpningsperiod: Arten kan bekämpas året om.

Bekämpningsmetod: Växten bekämpas enklast genom att man rycker upp plantan och växtplatsen hålls under uppsikt för eventuella nyetableringar från kvarvarande fröer och växtdelar. Växtmaterialet paketeras i väl förslutna säckar som transporteras till avfallsanläggning som tar emot växtavfall från invasiva arter alternativt läggs i container för brännbart.

Foto: Stefan Cherrug, CC BY-NC-ND 4.0

Art: Strandkotula, Cotula coronopifola

Lagstiftning: Föreslagen till att ingå i nationell förteckning över invasiva främmande arter som är av särskild betydelse för Sverige.

Kännetecken: Strandkotula är en lågväxt ettårig (drygt cirka 20 centimeter) och kal ört. Växten har talrika, gula, knapplikt plattade blomkorgar på långa skaft och som saknar strålblommor. Strandkotula har köttiga, stjälkomfattande, lansettlika och tandade eller flikiga blad.

Livsmiljö: Arten växer i säsongsvåta marker och den tål att stå under vatten under delar av växtsäsongen.  Växten hittas ofta i strandmiljöer, både i brackvatten, saltvatten och sötvatten. En enskild individ kan producera 20 000 – 50 000 frön per år.

Negativa effekter: Strandkotula bildar täta, tuvliknande mattor och eftersom den ofta växer i känsliga kustmiljöer så riskerar den konkurrera ut inhemsk flora, speciellt allvarligt är det för lågvuxna och konkurrenssvaga arter. Växten sprids främst via frön men kan även sprida sig via växtfragment (vegetativt) och en vanlig spridningskälla är närliggande vatten.

Vegetationsperiod: Strandkotula blommar under perioden juni till senhösten.

Spridning: Fröer och växtdelar från strandkotula kan spridas vidare långt från moderplantan via närliggande vatten.

Bekämpningsperiod: Arten bekämpas lämpligast när växten gått i blom och innan frösättning.

Bekämpningsmetod: Växten är svårbekämpad men den metod som i dagsläget är lämplig är uppgrävning av hela plantan. Växtmaterialet paketeras i väl förslutna säckar som transporteras till avfallsanläggning som tar emot växtavfall från invasiva arter alternativt läggs i container för brännbart.